… och vemod får sitt rättmäktiga sammanhang i det som kan benämnas lite tafatt rätt o slätt som ”bara” meningsfullt…

Här kommer några bilder om platsen som jag pratade om i skolan förra veckan och ”råkat” återigen besöka (efter några års(?) mellanrum…) för fikastund mellan två arbetspass just igår… (En av dessa ”medelkorta anekdoter”….! – ”Historien om en Profetlik, Äldre Renlevnadsman som tyvärr fick finna sig i att framlida sina dagar i helblindhet”. Jag fick vikariera och hjälpa till med att ledsaga honom då och då den tiden. (Han hade långt vitt skägg och i det pergamenttunnt-känsliga, intelligenta och visionärt koncentrerade ansiktet, två inåtblickande-inåtvilande ögon… / – Helvegan var han också sedan långt innan det blev trend idag…) Han bodde i närheten av Carlanderska i ett enkelt hem kännetecknad av kanske något slitet femtiotalsinredning och t.ex. ingen belysning i badrummet som gjorde mig först lite ”indignerad”: Det hann flyga upp i mig: ”Kan han inte ens byta glödlampor!?” … – Innan jag generat hann avbryta meningens tillblivelse… – Ja, min ledsagning bestod ofta i att vi gav oss ut på promenad i omgivningarna eller uträttade olika vardagsärenden och väl hemkommen efter dessa utflykter, var det alltid dags att läsa upp många brev/vykort, en imponerande riklig korrespondens med vänner och kyrkliga föreningar… Och som avslutning på mitt arbetspass, fick jag läsa något kort avsnitt ur Bibeln. Jag minns att han var väldigt bestämd och klar över vad vi skulle läsa; helt olika avsnitt vid varje tillfälle. (… – Och: Om jag råkade läsa fel: kvickt rättade han till orden…) – Ja! – Denna gång blev valet av tema, de avslutande delarna ur ”Bergspredikan” bl.a. om ”Huset på bergsgrunden”… Det var vackert och högtidigt på ett ålderdomligt sätt och minst sagt lite ovanligt att läsa sådana texter ”mitt på ljusan dagen” i trafikbrusande Göteborgsvardagen… – Inte mer med det… Efter jobbet var det dags att ta min lunchrast innan jag skulle cykla till nästa arbetspass i centrum…  I nyfallen-ren snö letade jag mig upp på sluttningarna vid Johanneberg (bakom Näckrosdammet där jag lämnade min cykel). Helt enkelt för att hitta första-bästa naturområdet där jag fick vara i fred för att äta upp mina medhavda smörgåsar o dricka värmande tedryck (svartte med kakaopulver!…) ur min termos.  Såg tyvärr inga tydliga stigar i det nyfallna snötäcket men jag följde några (rutinerade?) färska fyr-och tvåbenta varelsers ”fotspår i symbios” uppåt på backen. Men promenaden ledde mig bort från ”civiliserade” och tryggt asfalterade stigar och snart blev jag intrasslad bland branta och hala klippor och mer och mer ogenomtränglig och vilt skoglik ”ogästvänlighet”… Till slut råkade jag hamna uppe vid den väldigt välkomna(!..) och välbekanta husgrunden (- som enligt  Dig Caroline var Linbanans ena ändstation vid 20-talets stora utställning kring Lisebergsområdet).  Där uppe kunde jag äntligen”känna mig hemma” och passa på att stärka mig med mat, en stunds vila/kontemplation (tänkte bl.a. på min konstnärsvän som just då för några veckor sedan gick ur tiden) och plötsligt slog mig: ”Vad är det för något jag fick läsa hos den där märklige mannen som jag jobbade hos nyss!!? – Just det! – Här står jag i nyfallen snö i bländande vintersol på en klippa krönt med gammal betonghusgrund omgiven av avlövade träd bland kolsvarta fågelsvärmar bryter tystnaden genom att svepa rund i stora svärmar med sina evigt optimistiska, allt ifrån diskreta (öronbedövande..) kvittrande…” – Slog mig då och där…

Apropå ”evig optimism” kan ”småfåglar” så kan väl proffs krokitecknare med: Imorgon är det ny chans till nya försök att ”svepa runt” tvådimensionellt med pennan på papper på Lindholmens Konstrum kl 17 30. – Varmt välkomna!