en dag blev diskhon förälskad

den var kär i en liten gul stjärna i köksfönstrets hörn

den bekände detta för vaxduken och senapsglaset

den klagade hos de våta besticken.

en annan dag förklarade diskhon sin kärlek:

– lilla stjärna, lys inte över brödfabriken och kvarnen i Dîmbovita

kom ner, för de har inte behov av dig

de har elcentral i källaren och är fulla av glödlampor

du slösar när du lägger ditt guld på tak

och åskledare.

lilla stjärna, mitt nickel begär dig, min sifon har bubblat

alla sorters sånger för dig, på det sätt den förstår

tallriken med rester av fiskkonserver

har också fattat tycke för dig.

kom, och du har hela natten att lysa över linoleummattans kungarike

kejsarinna över kackelackorna.

 

men ack! den gula stjärnan besvarade inte denna invit

för den älskade en soppsil

i hemmet hos en bokhållare i Pommern

och plågade sig natt efter natt med att sluka dess ögon.

så efter en tid började diskhon att ställa sig frågor rörande meningen med livet

och dess objektivitet

och efter ytterligare en tid friade den till vaxduken.

 

… en gång var också jag inblandad i kärlekens spel,

jag, gardinhålet, som berättar denna historia för er.

jag älskade en superb krämfärgad Dacia, som jag har sett bara en gång…

men det är inte mer att säga om det,  nu har jag barn i förskoleåldern

och allt som har varit tycks mig som en dröm.

Översättning av Dan Shafran och Lars-Inge Nilsson, Ellerströms förlag, 2008