… med konsten kan vi frigöra oss från antagandet att det finns en fastlagd världsordning där vi bara är passiva åskådare.  …  Det normala är att meningen låter föremål framträda,  vilka sedan liksom ställer sig framför meningen och döljer den. Det gäller bokstavligen om synintrycket. De föremål vi ser träder fram för synsinnet och döljer att de ses. Vi ser ju föremål, inte att vi ser dem. Men i de plastiska konsterna synliggörs just våra synvanor, vårt sätt att se föremålen. Motsvarande gäller även för musiken, som lär oss att lyssna uppmärksamt och riktar sig till strukturen i själva vårt hörande. Vi hör inte som i vardagslivet bara ljud, utan erfar samtidigt något om hörandet. På liknande sätt förhåller det sig med måleriet eller filmen  …  Konsten frigör de föremål som den behandlar genom att försätta oss i olika inställningar till dem, inom ramen för ett särskilt meningsfält, skapat just för detta syfte. Konsten rycker ut föremålen ur de meningsfält där de normalt framträder för oss, och där vi förblir omedvetna om hur de framträder.”

”Varför världen inte finns” av Markus Gabriel

Norstedts, 2015, översättning Jim Jakobsson