– Uppbygglig sommarlektyr? – En Monolog ur Svetlana Aleksijevtj bok ”Bön för Tjernobyl” och Alan Watts föreläsning: ”The Joke of Death”

”Monolog om att människan bara är förslagen i sin ondska och om hur enkel och begriplig hon är i små små ord av kärlek

–  Jag har flytt… undan världen… Den första tiden brukade jag hålla till på järnvägsstationen, jag gillade stationen, det är mycket folk där, men samtidigt är man för sig själv. Sedan kom jag hit. Här är allt fritt…

Mitt eget liv har jag glömt… Fråga inte om det… Jag kommer ihåg vad jag har läst i böcker och vad andra har berättat, men mitt eget förflutna har jag glömt. Som en ungdomssynd… Men det finns ingen synd som inte Gud förlåter den som ångrar sig uppriktigt… Människan är orättfärdig, men Gud är tålmodig och nådig…

Men… varför? Det finns inget svar… Människan kan inte vara lycklig. Hon får inte. När Gud såg att Adam var ensam, gav honom Eva. För lyckans och inte för syndens skull. Men människan klarar inte av att vara lycklig… Jag tycker inte om skymningen… När det mörknar… som nu… När det är mitt emellan ljus och mörker… Hur jag än tänker efter kan jag fortfarande inte begripa var jag har varit tidigare… Var finns mitt liv? Just det… Det är mig likgiltigt om jag lever eller inte. Människans liv är som gräset, det växer, förtorkar och kastas i elden. Jag har alltid tyckt om att fundera… Här kan man bli dödad av ett djur eller frysa ihjäl. Eller fundera sig till döds. Det finns inte en människa på miltals håll. Den onde driver man ut med fasta och bön. Fastan är för köttet vad bönen är för själen. Men jag är aldrig ensam, det är en troende människa aldrig… Jag far runt i byarna. Tidigare kom jag över makaroner och mjöl, matolja och konserver… Nu går jag till kyrkogården. Där lämnar folk kvar mat och dryck till de döda. De döda har ju inget behov av det. Och de blir inte förargade på mig… På åkrarna växer det vildsäd. I skogen finns svamp och bär. Det är fritt här… Jag läser mycket.

Jag slår upp Bibeln… Uppenbarelseboken: ”… då föll ifrån himmelen en stor stjärna, brinnande som ett bloss; och den föll över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört, och många människor omkommo genom vattnet, därför att att det hade blivit så bittert…”

Den spådomen begriper jag… Allt finns förutsagt och nedtecknat i de heliga skrifterna, men vi har inte förmågan att läsa dem. De är obegripliga. Malört heter på ukrainska ”tjernobyl”. Ordet har gett oss ett tecken. Men människan är fåfänglig… och liten…

I en bok av fader Sergej Bulgakov har jag funnit det här: ”Gud har i sanning skapat världen, och därför kan världen icke vara alltigenom misslyckad.” Han säger också att man måste ” modigt och in i det sista genomlida historien…” Så är det… Och hos en annan författare, jag minns inte namnet, jag minns bara tanken: ” Ondskan är i sig icke substantiell utan innebär avsaknad av godhet, på samma sätt som mörker icke är annat än avsaknad av ljus.” Det går inte längre att få tag i tomma lerkrukor eller knivar och gafflar, men böcker ligger det kvar här… Nyligen hittade jag Puskin: ”Och dödens tanke är för själen ljuv.” Det har etsat sig in i minnet. Så är det… ”Och dödens tanke…”  Jag är ensam här. Jag funderar över döden. Jag har alltid tyckt om att fundera… Tystnaden är till hjälp när man förbereder sig… Fast människan lever mitt i all död fattar hon inte vad döden är. Här är jag ensam… I går körde jag ut en varghona och hennes valpar ur skolan, de hade haft sitt bo där.

Jag undrar: Är det som skildras i ord en sann värld? Orden står emellan människa och själ… Så är det…

Och dessutom ska jag säga: fåglarna, träden och myrorna – de står mig närmare än förr. Jag har aldrig känt det på det viset tidigare. Inte ens företställt mig det. Jag har också läst det någonstans: ” Världsalltet finns ovanför oss och värlsalltet finns inunder oss.” Jag tänker på alla. Människan är skrämmande och unik. Men här vill man inte döda… Jag fiskar, jag har ett metspö… Så är det… Jag skjuter inte vilda djur. Och jag gillrar inte fällor…

Min favorithjälte, furst Mysjkin, säger: ”Kan man verkligen se ett träd utan att bli lycklig?” Så är det… Jag har alltid tyckt om att fundera. Människan klagar mest och funderar inte…

Hur studerar man ondskan? Naturligtvis upprör den en… Synden hör inte heller till det fysiska. Man måste erkänna det som inte finns. Bibeln säger att ”det är den invigde givet att lära känna Guds rikes hemligheter; andra meddelas dem i liknelser”. Ta en fågel till exempel… eller något annat levande… Vi kan inte förstå dem eftersom de lever för sig själva och inte för för andra… Kort sagt: allt flyter…

Alla fyrbenta varelser har blicken vänd mot marken och dras ner mot den. Det är bara människan som står med två ben på jorden, men hennes armar och huvud är lyftade mot himlen. I bön… till Gud… I kyrkan ber en gammal kvinna om syndernas förlåtelse. Men ingen vetenskapsman eller ingenjör eller militär bekänner sina synder. De tänker: ”Jag har inget att ångra. Varför skulle jag känna ånger?” Så är det…

Jag ber helt enkelt… för mig själv… Herre, hör min bön!

Bara i ondskan är människan raffinerad. Men hon är enkel och begriplig i små små ord av kärlek. Till och med hos filosoferna är ordet bara något ungefärligt i förhållande till den idé de har upplevt. Det är bara i bönen, i bönetanken, som ordet helt och fullt svarar mot vad som finns i själen. Jag känner det fysiskt. Here, hör min bön!

Och människan…

Jag är rädd för människan. Ändå vill jag alltid möta henne. Den goda människan. Så är det… Här bor och gömmer sig både banditer och människor som jag… Martyrer…

Vad jag heter? Jag saknar pass. Den har polisen tagit… De misshandlade mig:

– Vad driver du omkring för?

– Jag driver inte omkring – jag gör bot.

Då slog de mig ännu mer. I huvudet… Skriv så här:

Guds slav, Nikolaj…

Redan en fri människa…”

Monolog ur Svetlana Aleksijevitj intervjubok  ”Bön för Tjernobyl” 2005, 2011, Ersatz, Stockholm 2016, översättning från ryska Hans Björkegren

Och Alan Watts föreläsning:

Les berceaux

Fauré (1882)

Le long du quai les grands vaisseaux,
Que la houle incline en silence,
Ne prennent pas garde au berceaux
Que la main des femmes balance.

Mais viendra le jour des adieux;
Car il faut que les femmes pleurent,
Et que les hommes curieux
Tentent les horizons qui leurrent!

Et ce jour-là, les grands vaisseaux,
Fuyant le port qui diminue,
Sentent leur masse retenue
Par l’âme des lointains berceaux.

(The cradles

Along the quay the great vessels
which the swell sways in silence
take no notice of the cradles
which the hands of the women rock.

But the day of farewells will come;
for women must to weep,
and curious men must
strive for the alluring horizons!

And on that, day the great vessels,
fleeing from the diminishing port
feel their bulk held back
by the soul of the distant cradles.)

En reaktion på ”– Uppbygglig sommarlektyr? – En Monolog ur Svetlana Aleksijevtj bok ”Bön för Tjernobyl” och Alan Watts föreläsning: ”The Joke of Death”

  1. Jag har precis läst ut ”Bön för Tjernobyl” av Svetlana Aleksijevitj utg. 1998 av Odrfront, går till datorn och kollar Lindholmenskonstskol, skrollar mig ned på sidan och där är den igen ”Bön för Tjernobyl”, ett viktigt dokument som jag fick läsa i små portioner. Tyvärr har vi människor allt för lätt att glömma, min bok får stå i min bokhyll som en påminnelse om händelsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s