En och samma gång: En hyllning till David Lynch, en orädd poet som berättar om basala, dri(-ft)-vkrafter, på mäktiga strömmar flytande babeltornslika upp-och-nervända isberg,  drömtidsfrysta fyrverkerier, på nattens hav.

https://www.youtube.com/watch?v=GxKPBLjHAEA

Bonusbild, med bildtext:

Gårdagens Fullmåne påminner mig om att det är nästan exakt 36 år sedan att jag klev upp på natttåget i Budapest som början till min första egna (men rätt så ”långvariga”…) utlandsresa. En av mina Vänner som följde mig ända ut till perongen märkte, att trots en viss mängd vodka och varmtvin som extrakofta, såg jag rätt så vilsen och lite lagom skräckslagen ut… – Han ropade efter mig när tåget började rulla igång: ”Var inte rädd Peter!  Det finns ju alltid en del goda och för den delen även några onda människor på plats överallt: Så på det viset spelar det kanske inte sååå stor roll var du än hamnar  i världen!??” (Vi har inte träffats sedan dess, vet inte ens om han är vid liv idag??..)

Sedan rullade nattåget ut från den färglada, människogemenskapsignalerande storstadsbelysningen till lansbygdens timlångt-monotont förbisusande mörker ”i ogemenskap”… På morgonen vaknade jag på en främmande station i en storstad, där alla pratade på, ett för mig, obegripligt språk. (Den tiden kunde jag bara ungerska, några enkla ord från den obligatoriska skolryskan och några fåniga citat på latin från gymnasiet som t. ex. ”manus manum lavat”… -Inte så praktisk om man nu vill bara köpa tändstickor i en Kiosk i ett främmande land….)

Och nu, kommunicerar jag bekvämast med min egen Dotter på samma nordiska språk som jag råkade först lägga märke till som ”ett ovanligt exotisk dialekt av det indoeuropeiska språkfamiljen” i en lång och suggestiv monolog av skådespelaren Anders Ek i rollen som ”Familjens vän och präst”(..?) i Ingmar Bergmans film ”Viskningar och Rop” på mitten(..?) på sjuttiotalet under en ”Bergmanfilmsvecka” i Budapest.