Några högtidliga ord till lunchen ur ”Konstverkets ursprung” av M. Heidegger, i övers. Sven-Olof Wallenstein, Daidalos förlag

”Vi har funnit donets donvaro. Men hur? Inte genom en beskrivning och förklaring av ett verkligt föreliggande skodon; inte genom en redogörelse för hur man förfärdigar skor; inte genom att betrakta någon här eller där förekommande verklig användning av skodon, utan bara genom att vi stälde oss inför van Goghs målning. Den har talat. I verkets närhet var vi plötsligt någon annanstans än vi vanligen brukar vara.  …

…

… Vad sker här? Vad är i verket i verket? Van Goghs målning är öppnandet av det som donet, detta par bondskor, i sanning är. Det varande träder ut i sitt varas oförborgadhet. Gerkerna kallade det varandes oförborgadhet för aletheia. Vi säger sanning och tänker inte särskilt mycket med detta ord. I verket är, om det sker ett öppnande av det varande med avseende på vad och hur det är, ett sanningens skeende i verket.

I konstens verk har det varandes sanning satts i verket. ”Sätta” betyder här: bringa till stånd. Ett varande, ett par bondskor, kommer i verket till att stå i sitt varas ljus. Det varandes vara kommer in i sitt skinandes ständighet.”

(- Ja! – Som sagt: Måndagskroki!… red. anm.)