”… sträcker sig vårt tänkande, som kan syssla med det oändliga självt. Det är därför som televisionen … kan kombinera vårt fjärrsinne, synen, med vårt tänkande. Genom synsinnet förs vi omärkligt bortom detta självt, vilket också ligger bakom televisionens ofta kritiserade förmåga till manipulation. … Sinnet finns inte inuti vår kropp … Traditionellt tänker vi oss vår plats i världsalltet så att vi befinner oss i ett slags gigantisk rumtidsbehållare, vars omfattning vi numera kan bestämma genom ljusförhållanden, annan strålning på osynliga våglängder och inte minst tankeexperiment.  … som Einsteins berömda tankeexperiment. … När vi upptäcker komplexa fakta genom ett tankeexperiment använder vi oss av vårt tankesinne, som liksom alla andra sinnen är sanningsförmöget och kan mista sig.

… våra sinnen virtuellt sträcker sig ut i universums yttersta hörn och ner till de flyktigaste händelser i mikrokosmos. Så snart vi inser detta kan vi avvisa tanken att vi bara skulle vara myror i ett tomrum.”

… En film kan vi nämligen se även när den gestaltande personen inte längre existerar. En film i radikal mening en ”show om ingenting”, en iscensättning av en mångfald tolkningsmöjligheter, bortom den fixa idén att det skulle finnas en enda värld …

– ur boken ”Varför världen inte finns” av Markus Gabriel, Norstedts 2015 översättning: Jim Jakobsson

 Ps.  ”Theaters” – I’m a habitual self-interlocutor. Around the time I started photographing at the Natural History Museum, one evening I had a near-hallucinatory vision. The question-and-answer session that led up to this vision went something like this: Suppose you shoot a whole movie in a single frame? And the answer: You get a shining screen. Immediately Isprang into action, experimenting toward realizing this vision. Dressed up as a tourist, I walked into a cheap cinema in the East Village with a large-format camera. As soon asthe movie started, I fixed the shutter at a wide-open aperture, and two hours later when the movie finished, I clicked the shutter closed. That evening, I developed the film, and the vision exploded behind my eyes. – Hiroshi Sugimoto”

 

( Nu har jag läst färdig boken”Varför världen inte finns”…. – Stor tack för sann inspiration!!! ”Varför världen inte finns” är väl en medvetet felställt fråga?, i humoristisk provokationssyfte? (”säljande titel”?…), gissar jag mig till, om man talar om ”mening” av en specifik upplevelse som pågår i ”ett dynamiskt exploderande nyflöde”. – Lika orimligt statiskt ”påstående”, som att försöka formulera något sådant: ”att någons soltorkade tankar väger si och så mycket lättare nu när tidsandan dunstat bort ur dem; dessa tankar ligger nu välförpackade i välvilja och är lagda i en nedärvt, men fiktivt syskrin av en lika fiktiv person som t. ex. ”Penelope” eller varför inte ”Indra”, om man nu vill promenera ännu mera österut i fantasin för den delen… – Vågar man sig på en motprovokation: Är det inte den”mening” som ”framträder” i en rådande medvetandestund / ”meningsfält”, är just ”alltets”, det där s. k. ”pågåendet”-s förnimbara ansikte, alltså ”själva medvetandet”..?.. – Och således skulle man lika gärna kunna titulera detta ”ansikte” som ”den just då rådande speglingen av den föränderliga, ”stora vida” Världen..?..  – red. anm.)

” … ett byggnadsverk, ett grekisk tempel, avbildar inget. Det står helt enkelt där mitt i den av klippor uppbrutna dalgången. Byggnadsverket omsluter gudens gestalt och låter den i i detta förborgade träda ut genom den öppna pelarhallen och in i det heliga området. Genom templet närvarar guden i templet. Gudens närvarande är i sig utbredningen och avgränsningen av detta område såsom heligt. Templet och dess område flyter emellertid inte ut i det obestämda. Tempelverket är det som först fogar och runt sig samlar enheter av de banor och relationer i vilka födelse och död, olycka och välsignelse, seger och smälek, ståndaktighet och förfall – låter människoväsendet vinna gestalten hos sitt skick. Den rådande vidden hos dessa öppna relationer är detta historiska folks värld. …

… Stående där vilar byggnadsverket på klippgrunden. …. Stenens glans och ljus, som till synes bara beror på solens nåd, är vad som först får dagens ljus, himlens vidd och nattens dunkel att lysa fram. Den trygga resligheten gör luftens osynliga rymd synlig. Det orubbade hos verket står mot havets vågors spel och låter deras dån framträda ur sin vila. … Detta utträde och denna uppgång, … kallade grekerna tidigt för fysis. Fysis lyser samtidigt upp det på och i vilket människan grundar sitt boende. Vi kallar det jorden. … Jorden är det in i vilket uppåtstigandet bärgar tillbaka allt uppåtstigande som ett sådandt. I uppåtstigandet närvarar jorden som det bärgande. … I sitt stående där är det templet som först ger tingen deras anlete och människorna en utsikt mot sig själva. Denna sikt förblir öppen så länge som verket är ett verk, så länge som guden inte flytt ur det. … Det samma gäller språkverket. … Värld är inte blotta ansamlingen av förhandenvarande uppräkneliga eller oräkneliga, bekanta eller obekanta ting. Värld är inte heller en endast inbillad ram som föreställs utöver summan av det förhandenvarande. Värld värdar och är mer varande är det gripbara och förnimbara vari vi tror oss vara hemmastadda. Värld är aldrig ett föremål(*) som står framför oss och kan åskådas.  (* – Eller kanske just endast alltid det värld är och aldrig något annat i det fördolda…!!?… Men likväl ”icke-föremålslig”…. -red. anm.) Värld är det alltid icke-förmålsliga som vi är underkastade så länge som banorna av födelse och död, av välsignelse och fördömelse, ryckt oss hän i varat. …

… Men uppställandet av en värld är bara ett av de väsensdrag som ska nämnas i verkets verkvaro. Det andra tillhörande väsensdraget ska vi på samma sätt försöka synliggöra utifrån det som finns i verkets förgrund.” (- Men det får ske i ett senare blogginlägg!… -red. anm.)

ur ”Kontsverkets ursprung av Martin Heidegger, Daidalos 1987, 2005,

översättning Sven-Olov Wallenstein

 

Above a calm and sleeping sea
With strong arms we swam out to the island
Not anyone knows we were that close

Egretta garzetta x2
Somateria spectabilis x2

Only sea birds can make such a sound
That waves will carry around
For thousands and thousands of nautical miles
We heard their beak talk all through the night

Egretta garzetta x2
Somateria spectabilis x2
Egretta garzetta x2
Somateria mollissima”

”… ser jag en vattenflaska på mitt skrivbord. Den framträder mot bakgrund av skrivbordet, vars andra föremål är diffust närvarande när jag betraktar vattenflaskan. Men bakgrunden visar sig aldrig oförtäckt. För om jag koncentrerar mig på vattenflaskans bakgrund (skrivbordet), finns det plötsligt en annan bakgrund – till exempel mitt arbetsrum – som skyms av den nya förgrunden.

… Det ligger därför ett visst djupsinne i de gamla romarnas införande av ordet ”existens”, som ju betyder ”träda fram”. Allt som existerar framträder mot en bakgrund som själv aldrig kan framträda, utan i bästa fall förvandlas till en ny förgrund när man vänder uppmärksamheten mot den.

… I sina teoretiska texter, särskilt i Suprematismen – den föremålslösa världen, är Malevitj tydlig med att vi måste ta ett steg till. Vi kan inte nöja oss med växelspelet mellan förgrund och bakgrund. Nästa steg är att inse att den värld vi rör oss i när vi betraktar konstverket, alltså den svarta kvadraten på vit botten, (en av Kazimir Malevitj vid det här laget legendariska målningar har författaren i åtanken här /red.anm.), är den bakgrund som konstverket självt framträder mot.

… Detta är en värld som vi blundar för när vi betraktar konstverket. På så sätt är det faktiskt inte konstverket som blir föremålslöst, som man kunde tro när man talar om ”abstrakt konst”, utan den värld vi som konstbetraktare befinner oss i. … Detta tömmande av världen betraktar Malevitj som en viktig effekt av sitt måleri … att det skenbart föremålslösa verket är ett verk om föremålsligheten som sådan, den som ställer sig mellan oss och världen.

”Allt detta händer eftersom världen är obekant för människan. Om människan förstod sig  på världen skulle inget av detta finnas, och människan skulle inte behöva bilda sig någon föreställning om världen. Vi bemödar oss hela tiden om att bestämma det obekanta och forma varje framträdande till ett begripligt ”något”, medan den sanna meningen ligger i motsatsen: allt ”intet” har upprest sig mot allt ”något”. Det som var ett ”intet” blir till ”allt”, och allt ”något” har förvandlats till ”intet” och förblir ”intet”. ” – Kazimir Malevitj, Suprematismus – Die gegenstandslose Welt, Köln 1962″

– ur boken ”Varför världen inte finns” av Markus Gabriel, Norstedts 2015

översättning: Jim Jakobsson

… är sannolikt ett lika objektivt faktum som något faktum inom naturvetenskapen, och denna anda framhäver vissa drag hos världen som själva är oberoende av tiden och i den meningen kan sägas vara eviga. Konstnären försöker i sitt verk göra dessa drag begripliga, vilket leder honom till de stilformer som han arbetar med.   …  Vetenskap och konst utvecklar under århundradens gång ett mänskligt språk i vilket vi kan tala om verklighetens mer avlägsna områden, och de sammanhängande begreppssystemen är på sätt och vis bara olika ord eller ordgrupper i detta språk, precis som de olika konststilarna.” – Werner Heisenberg, Physik und Philosophie, Stuttgart 2007

– i boken ”Varför världen inte finns” av Markus Gabriel, Norstedt 2015

översättning: Jim Jakobsson

 

 

– Om vi nu skulle någon gång få för oss att införa skoluniform i våra ateljéer, färgen borde definitivt ligga åt det varma röd-oranga hållet… – Håller ni inte med, att det skulle, på ett nästan osökt sätt(…), kännas rätt så naturligt?

… med konsten kan vi frigöra oss från antagandet att det finns en fastlagd världsordning där vi bara är passiva åskådare.  …  Det normala är att meningen låter föremål framträda,  vilka sedan liksom ställer sig framför meningen och döljer den. Det gäller bokstavligen om synintrycket. De föremål vi ser träder fram för synsinnet och döljer att de ses. Vi ser ju föremål, inte att vi ser dem. Men i de plastiska konsterna synliggörs just våra synvanor, vårt sätt att se föremålen. Motsvarande gäller även för musiken, som lär oss att lyssna uppmärksamt och riktar sig till strukturen i själva vårt hörande. Vi hör inte som i vardagslivet bara ljud, utan erfar samtidigt något om hörandet. På liknande sätt förhåller det sig med måleriet eller filmen  …  Konsten frigör de föremål som den behandlar genom att försätta oss i olika inställningar till dem, inom ramen för ett särskilt meningsfält, skapat just för detta syfte. Konsten rycker ut föremålen ur de meningsfält där de normalt framträder för oss, och där vi förblir omedvetna om hur de framträder.”

”Varför världen inte finns” av Markus Gabriel

Norstedts, 2015, översättning Jim Jakobsson